FO: färgglada halvvantar

Jag sade ju att de här halvvantarna var nära att bli klara.

Det finns inte mycket mer att säga om dem än det jag sade i förra inlägget, förutom att jag använde 30 gram av garnet och alltså har ungefär 20 gram kvar, som får hamna bland restgarnerna och komma till heders nästa gång jag har en randig period, som den jag hade under hösten.

WIP: på jobbet, för jobbet

Jag får skynda mig och skriva ett work in progress-inlägg om de här innan de blir klara, det är ganska nära.

Man måste ju ha en kafferaststickning, eller hur? Flerfärgsstickning är lite bökigt att släpa med sig, tycker jag, så jag har ett par halvvantar på gång för det ändamålet.

För drygt ett år sedan var jag i Berlin och besökte garnbutiken Handmade Berlin. Bland många andra fina saker förälskade jag mig i deras stora koner med Noro Flower Bed (ull/silke/mohair) i fantastiska färger, och köpte 50 gram vardera av två olika färgställningar. Eftersom garnet spolades upp på koner och såldes utan etiketter har jag förstås inte den blekaste aning om vilka nummer dessa färgställningar hade, men den här blå-grön-lila är i alla fall den ena.

Frågan var sedan vad 50 gram räcker till, och jag kom fram till att halvvantar borde kunna vara lämpliga projekt för de här två garnerna. Det här är alltså första paret. Mönstret heter Glinda och är gratis. Jag tror att de här ska få stanna i skrivbordslådan på jobbet när de är klara, det kan nämligen vara ganska kallt på kontoret. Jag har visserligen ett par gamla halvvantar där redan, men de här är snyggare. Snart får vi se hur bra man jobbar i silke och mohair!

WIP: Anundsjövantar

Förra året stickade jag, som jag nämnde förut, tre par vantar, varav inga till mig själv. Nu har jag i gengäld ett stort sug efter vantar, närmare bestämt flerfärgsstickade sådana. Jag har börjat på ett par och drömmer om två till, men vi får se hur långt jag kommer innan jag tröttnar på flerfärgsstickning, jag känner mig inte helt avslappnad med det.
Först ut är ett par vantar av Solveig Larsson, som har gjort otroligt många vantmönster. Eftersom jag har rötter i Ångermanland fastnade jag för hennes Anundsjövante, som är inspirerad av broderiformen Anundsjösöm, Ångermanlands landskapssöm.

Jag stickar i Ullcentrums tvåtrådiga garn, och jag är hittills väldigt nöjd med hur jämn stickningen blir, jag vet inte om det är garnets och stickfasthetens förtjänst eller om jag själv kan ta åt mig äran. Det här kommer nog att bli riktiga finvantar.
Apropå finvantar är jag väldigt dålig på att använda de vantar jag är mest nöjd med, eftersom jag är rädd att slita ut dem. Jag cyklar hela vintern igenom, och allt grejande med cykellås och växlar gör att tummarna på mina stickade vantar nöts ut väldigt fort. Jag har en ständig hög av vantar som väntar på lagning, och en annan liten hög av finvantar som jag tänker att jag ska använda när jag går på promenad eller åker bil någonstans, men som jag då alltid glömmer att plocka fram. Jag vet inte hur jag ska göra för att mina bästa vantar ska komma till användning men inte reduceras till slamsor inom loppet av en vinter. Förslag mottages tacksamt!

FO: Randig Duke St. Shawl

Jag har blivit klar med min stora randiga sjal. Jag hade två härvor grönt Vålberggarn och en härva brunt, och jag försökte fixa och trixa så att jag använde upp så mycket som möjligt av det men ändå fick någotsånär välavvägda ränder. I slutänden blev det en extra slätstickad tunn rand i brunt, medan bården blev mindre än den ska vara enligt mönstret.

Jag har använt den ett par dagar redan, och recensionen är att den inte är fullt lika varm som den helbruna, kanske för att den inte är lika tät. Merino är kanske varmare än annan ull också, jag vet inte. Å andra sidan är den här sjalen större än den förra, så den bullar upp sig till många lager ull när man virar den om sig som på bilden ovan. Den funkar mycket bra lagd över axlarna på ett kallt kontor också, kan jag meddela.

Härmed avslutas min randiga period för den här gången.

Det som håller mig varm

Jag är ibland ganska frusen av mig, så det är mycket lämpligt att jag har en hobby som går ut på att tillverka saker som håller mig varm. Vädret just nu är sådant att hela kafferaster på jobbet kan ägnas åt att ge varandra tips på varma kläder. Jag tror att jag har hittat det bästa sättet att hålla fötterna varma (valfria yllesockar och fodrade stövlar), på halsduks-/sjalfronten hör min Duke St. Shawl i brun merino till det tunga artilleriet, och jag har en mössa som inte har gjort mig besviken hittills.



Jag vet inte om dess förträfflighet beror på garnet eller mönstret. Garnet är Osprey från Quince and co., som jag köpte i London för ett par år sedan. Det är tjockt och stunsigt, och jag skulle gärna sticka i det igen (en kofta i det här garnet skulle ge vintern en match!), men det finns inte att köpa i Sverige så det har inte blivit av än. Mönstret är gratismönstret Graham, där man stickar vartannat varv räta maskor och vartannat varv en rät, en avig, och jag har fått för mig att den lite bubbliga eller gropiga strukturen håller kvar mycket luft, och det är ju som bekant luften i och mellan kläderna som isolerar. Dessutom gör kombinationen garn/mönster att mössan är tät och skyddar bra mot blåsten.
Vantarna är fortfarande mitt sorgebarn. Där duger bara mina fodrade skinnvantar när det är så här kallt, inget hemstickat funkar. Idag provade jag med halvvantar i alpacka under flerfärgsstickade (och därmed i princip dubbla) tumvantar i tjockt garn, men till ingen nytta. Jag funderar på att sy ett par vantar i ulltrikårester och ha som innervantar, jag återkommer med recension om jag kommer mig för.

WIP: tredje delen av höstplanen

Ingen kan påstå att det är höst längre, det har ju blivit nytt år, jag har åkt både skidor och skridskor och temperaturen har tidvis sjunkit riktigt lågt. Enligt varje tänkbar måttstock har jag alltså misslyckats med tredje delen av min höstplan, nämligen att sticka en tjock randig sjal. Så här ser den ut just nu:

Garnet är Vålberggarn från Wålstedts Textilverkstad, och mönstret är Duke St. Shawl av Glenna C., en designer jag gillar mycket.

Nu gör det inte så mycket att den här inte blev klar innan kylan kom, för jag har en sådan här sjal sedan tidigare:

Den är stickad i Abuelita merino worsted, och är mjukare än vad den randiga kommer att bli, men också lite mindre. En räddare i nöden den här vintern är den i alla fall, och jag är säker på att den randiga också kommer att göra en god insats.

FO: randig kofta

Min randiga kofta blev klar dagen före julafton, och den blev precis som jag hade tänkt mig den.

Ursäkta de lite murriga bilderna, de är tagna i en stuga i vinterskymning.

Redan när jag köpte garnet hade jag ju planer på en bredrandig kofta. Tidigare i höstas kom jag på att Harvest skulle kunna vara ett lämpligt mönster, och när oket var klart stickade jag ärmarna för att sedan kunna sticka vidare på kroppen tills någon färg tog slut.
Den första färgen som tog slut var den mörkaste grå, föga förvånande eftersom jag hade använt den till oket. Koftan blev ändå mysigt lång, och jag gillar allt med den. Färgerna har bra kontrast och passformen är lagom lös utan att vara säckig. Garnet är ganska strävt och luktar lite får, vilket jag tycker är mysigt. En riktig höjdarkofta!