Mönsterpassning, helt oförtjänt

Jag håller på att sy en klänning, en ärmlös Françoise, i ett småmönstrat tyg. När jag klippte fram- och bakstyckena såg jag till att göra framstycket symmetriskt respektive bakstyckena likadana, men jag hade inte en tanke på att försöka mönsterpassa i raglansömmarna. Och ändå...

Jag vill inte påstå att sömmen snett ner mot ärmhålet är helt osynlig, men nog är det ganska snyggt med tanke på att jag inte ens försökte? Det här är den snyggaste av de fyra, men de andra tre är inte heller så dumma.

Hur det ser ut i sidsömmarna ska vi dock tala tyst om.

En halv ärm

Som utlovat har vi här en halv ärm på mitt långtidsprojekt, den flerfärgsstickade estnisk-inspirerade tröjan.

Ärmen har varit ännu lite längre, men jag har ganska ojämn stickfasthet i flerfärgsstickning, och jag upptäckte plötsligt att jag hade börjat sticka lösare, så jag repade upp en bit för att istället försöka sticka lite fastare. Det här är ett så pass ambitiöst projekt att jag vill att det ska bli så bra som möjligt. Det kommer ändå att ta så lång tid att jag lika gärna kan ta mig tiden att göra om när det blir fel.

WIP: hemligt

Inte mycket att skriva om just nu. Den estniska tröjan växer så sakteliga, jag har snart en halv ärm att visa upp. Annars har jag bara hemliga stickningar på gång. Jag kan på sin höjd visa upp denna garnhög som är associerad till ett av dessa hemliga projekt.

Blå och röda restgarner och nyinköpt vitt. Vad kan det bli, tro?

FO: Mysvantarna

Efter att ha stickat en kofta i mycket tunt garn var det riktigt befriande att sticka ett par halvvantar i ganska tjockt garn. Mina fina, mjuka, mysiga halvvantar i alpacka är alltså färdiga.

Jag repade alltså upp det jag först stickade och började om med 36 maskor runt handleden, men efter tummen kom jag upp till 40 maskor. Strukturstickningen är ganska lös, så jag hade kanske klarat mig med några maskor mindre även kring handflatan. Det här är första gången jag har stickat fingrar, och även om det inte var någon traumatisk upplevelse - det gick förstås fort eftersom de är så korta - så vet jag inte om jag kommer att göra det i fortsättningen. I så här tjockt garn blir det ganska mycket bulk.

På grund av att de är lite rymliga runt handflatan och på grund av det här med fingrarna är vantarna inte så smidiga, vilket gör att jag tror att de passar bättre att ha på sig ute på hösten än inne på vintern. Fina är de i vilket fall.

FO: Featherweight (också äntligen)

Det tog ett tag att sticka den, och ytterligare ett tag att få den fotad, men här är den, min Featherweight.

Det är en kofta av ett slag som jag aldrig brukar använda: kort och utan knäppning. Kanske kommer jag ständigt att gå omkring och dra i den nertill eller framtill, men än så länge har det gått bra. Det är också första gången jag stickar en kofta med trekvartsärm (eller vad det nu är för längd), jag brukar vara av övertygelsen att om jag behöver en kofta behöver jag vara varm om hela armarna, men på den här tycker jag att det passar.
Det enda som faktiskt stör mig är att ärmarna är så smala. Jag vet inte om min stickfasthet var fel, jag tror inte det eftersom resten av koftan har de mått den ska. Kanske stickar jag en till en vacker dag (i lin kanske?), men då gör jag nog en större storlek rakt av.

Garnet är Drops Lace och färgen är vad de kallar vinröd (även om jag inte håller med om det namnet). Hela koftan väger bara 80 gram, den är alltså väldigt tunn, men eftersom garnet till stor del består av alpacka kan den nog ändå värma.

Balkongen i höstsol är ingen dum plats att ta bilder. Ingen dum plats att vara i största allmänhet.

Oillustrerat

Jag har egentligen saker jag skulle kunna visa upp, men jag lyckas aldrig ta några vettiga bilder. Bland annat har jag stickat färdigt min Featherweight, men jag behöver assistans för att ta koftbilder och det har inte blivit av. Ett av mina pågående stickprojekt är hemligt och kommer därför inte att få något WIP-inlägg, utan förevisas först när det är färdigt.
Slutligen har jag sytt en provversion av klänningen Francoise i det gröna f.d. duktyget som brukar få ställa upp för första versionen av symönster. (Brukar? Det är väl tredje gången eller så.) Jag har ansträngt mig en del för att få mönstret att passa mig. Jag har lång överkropp, så jag förlängde livet lite, och fick då öva på hemska saker som att rita om insnitt (heter det väl?) på fri hand. På provversionen visade det sig att insnitten satt för högt upp (en del av längden i överkroppen sitter uppenbarligen ovanför bysten), så jag har flyttat ner dem på mönsterdelarna och känner mig nu ganska redo att göra ett nytt försök med ett tyg med högre affektionsvärde. Kanske i helgen.