Alltid rätt

Den här helgen är det syfestival på Älvsjömässan, och jag var där igår. Jag har bara varit där en gång förut, för två år sedan, när jag hade återupptagit stickning mindre än ett år tidigare och kände att allt var nytt och lockande. Jag vill minnas att jag kom hem med rött garn som blev en kofta och en härva grå-vit-skiftande garn som blev en sjal. Det var nog allt, tror jag.
I år syr jag lite mer, framför allt har jag lärt mig sy i trikå, och det märks på mina inköp. Dessutom märks det en viss färgmässig dominans.

Jag vet inte om det är hösten eller något annat som fick mig att sikta in mig på röda tyger och rött garn, men till efter ett tag gav jag upp försöken att kämpa emot och kom alltså hem med rött tweedgarn, röd ullribb och röd bomullsribb med vita ränder. Den trassliga högen längst ner, den som inte är röd, är vikresår.
Garnet är Donegal Tweed från Magasin Duett. När jag valde det tänkte jag på den här fina koftan och ser alltså framför mig att det ska bli en Audrey in Unst, men jag har inte tänkt börja på den precis nu, så jag hinner kanske ändra mig.
Ulltyget, som är från A&H, ska bli en till Lady Skater, denna gång antingen med trekvartsärm eller lång ärm. Jag siktar på att gå runt och mysa i den helga julhelgen.
Det randiga tyget, från samma försäljare, har jag tänkt ska bli en Bronte Top, troligen långärmad (jag håller på med en kortärmad sådan just nu).
Vikresåren, slutligen, köpte jag för att jag har tänkt försöka mig på att sy linnen enligt ett gratismönster, antingen av rester från andra projekt eller av utslitna eller illasittande t-shirts.
Förutom dessa inköp tog jag med mig en hel del idéer, och jag har klämt och känt på saker som jag kanske så småningom kommer att beställa på nätet. Dessutom fick jag nöjet att träffa på Ina med sällskap, och det muntrar ju alltid upp!

Höstplaner

Det är rejält med frost i gräset om morgnarna nu, till och med när solen faller på den smälter den inte bort med en gång. Dags att plocka fram lite varmt ylle och se över förråden!
Jag stickar fortfarande mest på hemliga saker, men jag har vissa planer för vad jag ska sticka till mig själv nästa gång det blir dags att lägga upp till något nytt: restgarnssockar, en stor sjal och en löst stickad, öppen kofta i garnet jag köpte i Amsterdam i våras, kanske en Harvest, som visserligen är tänkt för mycket tjockare garn, men det kanske går att komma nära stickfastheten ändå. Jag kommer att vara så varm!

Mönsterpassning, helt oförtjänt

Jag håller på att sy en klänning, en ärmlös Françoise, i ett småmönstrat tyg. När jag klippte fram- och bakstyckena såg jag till att göra framstycket symmetriskt respektive bakstyckena likadana, men jag hade inte en tanke på att försöka mönsterpassa i raglansömmarna. Och ändå...

Jag vill inte påstå att sömmen snett ner mot ärmhålet är helt osynlig, men nog är det ganska snyggt med tanke på att jag inte ens försökte? Det här är den snyggaste av de fyra, men de andra tre är inte heller så dumma.

Hur det ser ut i sidsömmarna ska vi dock tala tyst om.

En halv ärm

Som utlovat har vi här en halv ärm på mitt långtidsprojekt, den flerfärgsstickade estnisk-inspirerade tröjan.

Ärmen har varit ännu lite längre, men jag har ganska ojämn stickfasthet i flerfärgsstickning, och jag upptäckte plötsligt att jag hade börjat sticka lösare, så jag repade upp en bit för att istället försöka sticka lite fastare. Det här är ett så pass ambitiöst projekt att jag vill att det ska bli så bra som möjligt. Det kommer ändå att ta så lång tid att jag lika gärna kan ta mig tiden att göra om när det blir fel.

WIP: hemligt

Inte mycket att skriva om just nu. Den estniska tröjan växer så sakteliga, jag har snart en halv ärm att visa upp. Annars har jag bara hemliga stickningar på gång. Jag kan på sin höjd visa upp denna garnhög som är associerad till ett av dessa hemliga projekt.

Blå och röda restgarner och nyinköpt vitt. Vad kan det bli, tro?

FO: Mysvantarna

Efter att ha stickat en kofta i mycket tunt garn var det riktigt befriande att sticka ett par halvvantar i ganska tjockt garn. Mina fina, mjuka, mysiga halvvantar i alpacka är alltså färdiga.

Jag repade alltså upp det jag först stickade och började om med 36 maskor runt handleden, men efter tummen kom jag upp till 40 maskor. Strukturstickningen är ganska lös, så jag hade kanske klarat mig med några maskor mindre även kring handflatan. Det här är första gången jag har stickat fingrar, och även om det inte var någon traumatisk upplevelse - det gick förstås fort eftersom de är så korta - så vet jag inte om jag kommer att göra det i fortsättningen. I så här tjockt garn blir det ganska mycket bulk.

På grund av att de är lite rymliga runt handflatan och på grund av det här med fingrarna är vantarna inte så smidiga, vilket gör att jag tror att de passar bättre att ha på sig ute på hösten än inne på vintern. Fina är de i vilket fall.

FO: Featherweight (också äntligen)

Det tog ett tag att sticka den, och ytterligare ett tag att få den fotad, men här är den, min Featherweight.

Det är en kofta av ett slag som jag aldrig brukar använda: kort och utan knäppning. Kanske kommer jag ständigt att gå omkring och dra i den nertill eller framtill, men än så länge har det gått bra. Det är också första gången jag stickar en kofta med trekvartsärm (eller vad det nu är för längd), jag brukar vara av övertygelsen att om jag behöver en kofta behöver jag vara varm om hela armarna, men på den här tycker jag att det passar.
Det enda som faktiskt stör mig är att ärmarna är så smala. Jag vet inte om min stickfasthet var fel, jag tror inte det eftersom resten av koftan har de mått den ska. Kanske stickar jag en till en vacker dag (i lin kanske?), men då gör jag nog en större storlek rakt av.

Garnet är Drops Lace och färgen är vad de kallar vinröd (även om jag inte håller med om det namnet). Hela koftan väger bara 80 gram, den är alltså väldigt tunn, men eftersom garnet till stor del består av alpacka kan den nog ändå värma.

Balkongen i höstsol är ingen dum plats att ta bilder. Ingen dum plats att vara i största allmänhet.