Behovssömnad, för ovanlighetens skull

Jag har egentligen nästan allt jag behöver. När jag syr eller stickar är det för att det är roligt, eller för att jag vill ha något nytt, för att jag har hittat ett fint garn eller tyg. Det är väldigt sällan jag har några riktiga luckor i garderoben som jag kan fylla med något jag själv har gjort, utan oftast rör det sig om träningskläder, jeans eller skor, som jag måste köpa. Det jag själv gör är kjolar, klänningar, koftor, vantar och annat som jag, i ärlighetens namn, har gott om redan.
Just nu finns det dock en del saker som jag skulle behöva sy. Först ut är inte ett plagg, utan en påse till ett stormkök.

Stekpannan med non-stick-beläggning har fått ett separat fodral för att inte repas av metallen i de andra delarna när man spänner ihop dem, och det yttre fodralet, till vänster på bilden, har ett litet fack inuti för tändaren. Tyget är ett gammalt påslakan, och jag har utnyttjat de existerande sömmarna på så många ställen som möjligt.
Nästa sak på listan är shorts. Jag håller på att slakta ett par gamla illasittande shorts för att sy ihop dem igen på ett lite mer smickrande vis. Dessutom behöver jag nattlinnen och/eller korta pyjamasbyxor, så om shortsen blir bra ska jag försöka sy ett par till, men i trikå. Det kanske inte är världens mest spännande projekt, men tanken på hur mycket de här sakerna kommer att komma till användning höjer motivationen.

FO: Audrey i tweed

Långt om länge har min röda tweedkofta blivit klar, den som jag började på i april. Det har varit ett lite frustrerande projekt, men jag är väldigt nöjd med resultatet.

Den är inte fullt så hallonröd i verkligheten, utan mera roströd, precis den färg jag har saknat. Den sitter bra och garnet har fluffat upp sig och mjuknat efter sköljning.
Varför var då processen så frustrerande? Det hade framför allt att göra med det där att stickningen drar ihop sig lite efter sköljning. Jag hade ju stickat en provlapp, tvättat den och räknat ut exakt hur mycket den krympte. Därefter räknade jag noga på hur lång jag måste sticka koftkroppen för att den skulle krympa till rätt mått, och det kändes som en evighet. Jag tvättade kroppen innan jag plockade upp för ärmarna, för att se hur den blev, och gissa vad? Koftan krympte inte alls lika mycket som provlappen hade gjort. Jag antar att dess tyngd gjorde att den inte drog ihop sig lika lätt. Nu är inte jag den som klagar över en lite längre kofta, men det var jobbigt att den betedde sig så oförutsägbart.

I övrigt gick det väl bra men långsamt, och jag kommer att använda koftan mycket. Jag kommer dock att fortsätta min jakt på det perfekta tweedgarnet - ett som inte kräver så mycket räknande och tillit till slumpen - för det är verkligen jättefint med tweed.

WIP: silversjal

Min röda tweedkofta är färdig och ligger på tork, och jag har börjat på en ny stickning. Det är en sjal i det fina silvergrå garnet som ingår i mina sommarplaner. För att få en så stor sjal som möjligt av en enda härva har jag valt en modell med hålmönster i hela sjalen, Glam Shells. Det är dessutom en ganska enkel och stilren sjal som jag tror kommer att passa till mycket.

Ett lämpligt projekt denna kylslagna sommardag.

Sommarplaner

Det börjar dra ihop sig till ledighet, och en viktig post på packlistan när jag ska fly stan och hänga i olika sommarstugor är material till sommarens stickprojekt. Jag är nästan klar med min röda tweedkofta, det saknas bara knappslåar och halsringning. Vad står då näst på tur?
För det första ska min estniska tröja få följa med som sommarstickning. Jag har börjat på ärm nummer två och tror att jag kan komma en bit på den när jag får lite ledigt.

För det andra vore det roligt med ett lite mindre projekt än en tröja eller kofta, gärna något som kan komma till användning innan det blir höst. En sjal passar bra in på de här kriterierna. Jag har ett par fina härvor hemma som är tänkta att bli sjalar, och jag tror att jag ska börja med en fint silvergrå härva.
För det tredje har jag två härvor lingarn hemma som jag är sugen på att göra något av. Jag har funderat ett tag på om ett stickat linne (ett linnelinne!) är något för mig, men jag tror att jag först måste göra en provlapp för att se om den masktäthet som krävs för det jag har i åtanke är uthärdlig att jobba med.

Jag kommer att vara borta från min symaskin en stor del av sommaren, och egentligen hade jag velat sy ett par shorts innan jag lämnar den, men jag tror inte att det blir av. Jag kanske klarar mig ändå.

Klar för sommarfest

Som jag skrev förra veckan har jag hållit på med en klänning, och nu är den färdig. Mönstret heter Anna och jag har varit sugen på det ett tag, eftersom alla varianter jag har sett på folks bloggar är så snygga, ingen verkar misslyckas med den här klänningen. Inte jag heller, vill jag påstå.

Istället för insnitt har livet två veck under bysten, och upptill sitter klänningen lite löst, vilket gör det ganska lätt att få till en snygg passform. Dock var det inte så enkelt som att välja en storlek och sy den, eftersom jag har en mycket rakare, mindre timglasformad figur än alla standarstorlekar: skulle jag gå på mina faktiska mått skulle jag behöva sy minsta storleken över bysten, fjärde storleken i midjan och andra storleken över höfterna.

Jag funderade en del fram och tillbaka på hur jag skulle fixa till det, och det slutade med att jag valde en genväg: jag sydde näst minsta storleken och gjorde vecken lite mindre, så att midjemåttet passade (och ökade kjoldelarna i motsvarande grad). Det må vara fusk att göra på det här sättet, men jag tyckte att det fungerade alldeles utmärkt. Dessutom förlängde jag livet med kanske fyra centimeter.

Tyget var en gammal gardin köpt på second hand, komplett med tvättrådslapp, så jag vet för en gångs skull vilket material det är: 70% polyester, 30% bomull. Det fransade sig ganska rejält, så jag sydde vändsöm överallt där det gick för att dölja sömmarna. Jag har aldrig lagt ner så stor omsorg på sömmar och detaljer i något annat projekt.

Jag tror att den här klänningen kommer att komma till användning på fester - den är lite för blank för att ha som vanlig sommarklänning - och jag kommer definitivt att sy fler klänningar av samma mönster. Framför allt är jag sugen på att sy en hellång variant (eller flera!). Ni vet det silkiga rutiga tyget jag köpte i vintras? Jag kan helt klart se en rutig balklänning i min framtid.

Skogen och alla träd

Nu har det varit en veckas tystnad här, men det betyder inte att jag inte stickar eller syr. Det är bara det att inget har blivit färdigt på ett tag, och jag har inte haft så mycket annat att säga heller. Ikväll håller jag på med ett syprojekt som jag påbörjade för någon vecka sedan och har drömt om ännu längre: klänningen Anna av By Hand London. Mer om mina visioner och om processen kommer när klänningen är färdig, men för ögonblicket får det räcka med en glimt av tyget:

Detta är en second hand-fyndad gardin i bomull/polyester som jag köpte för ganska länge sedan, jag minns inte ens när, som jag nu till sist ansåg mig mogen att sy något av. Färgen är svårfotograferad, men jag tror att jag lyckades fånga den på ett ungefär. Anyhow, nu vill jag tillbaka till symaskinen!

Tack för den här gången

Me-made-May är över för den här gången, och beroende på hur man ser det kan man säga att jag lyckades med mina föresatser. Jag hade något jag sytt eller stickat på mig varje dag även den sista veckan, även om jag dokumenterade plaggen i väldigt låg utsträckning:

24 maj hade jag min blommiga Lady Skater.

25, 26, 27, 28 och 29 maj är lite oklara, men någon av dagarna hade jag min Afternoon Blouse, jag vet att den randiga koftan var framme vid något tillfälle och förmodligen någon annan kofta också. Kanske stickade sockar också, det var ju ett par kalla regniga dagar där.

30 maj hade jag ingen egen kreation på mig under dagen, men bytte till min gröna kjol när jag kom hem från jobbet.

31 maj hade jag min Afternoon blouse igen.

Det andra delmålet, att använda alla de sydda plagg som vädret och övriga omständigheter tillät, vet jag inte om jag kan säga att jag klarade. Jag använde tre av fyra kjolar (den rutiga bedömde jag höra vintern till och packade undan), två av fyra klänningar plus en nysydd (den röda ulltrikåklänningen tyckte jag var för vintrig, och jag använde inte min gröna Françoise) och fyra av fem överdelar (inte ulltrikåtröjan).

Jag vet inte om jag kan motivera varför jag inte använde Françoise, eller om jag ska se det som ett misslyckande. Ett skäl är att jag tycker att den är lite för kort för att ha på jobbet, och det uppstod inte så många sammanhang där den hade funkat. Ett annat skäl är dock att den inte sitter så bra, så frågan är om jag skulle ha valt bort den även om tillfälle hade bjudits. En vacker dag ska jag plocka fram den och se vad problemet egentligen är och om det går att åtgärda.

Insikter efter den här månaden: jag är egentligen ganska nöjd med hur det har gått. Jag skulle gärna sy fler överdelar, men i ärlighetens namn är det inget jag behöver. I största allmänhet ger jag mig själv en klapp på axeln och säger tack för den här gången.